Ångest

Visst hade jag ångest då jag skulle återgå till arbetet och låta mannen ta över.
Men det var inte separationsångest Nej jag tyckte det skulle bli jättekul att Wilda skulla få hänga så mycke med sin pappa, som för övrigt är den bästa.
Näe det var nästan lite bitterhet över det var jag som hade vandrat runt i ammningsträsket, ni vet barnet äter
var tredje timme dygnet runt,sjuk som frisk, månad ut och in.
Till slut sliter man sitt hår och undrar när fan tar det slut.

Alla sa "Men när dom blir ett då sover dom hela nätterna"
Det var alltså detta som var mitt problem.
Jaha nu får Pelle gå hem sova hela nätterna,inte behöva bry sig om mjölkstockning, 16 blöjbyte om dagen. Nu undrar jag varför jag ens brydde mig.
Wilda ändrade ju sovrutiner helt precis innan sin ettårsdag så nu är det vara uppe hela natten och dagen som gäller.
Pelle vandrar runt här hemma hålögd med skitiga mjukisbyxor, flottigt hår och orakad.
" Ikväll MÅSTE jag få duscha"

Inatt har Pelle och Wilda varit uppe från halv ett till halv sju, då tog jag över.
Wilda har feber och är förkyld.
Hon luktar lita barnasvett och panodilfis.
Hon vill bara sitta i famnen, men inte sova
Så nej jag tar tillbaka all min ångest, allt mitt käftiga "Ja där serdu, det är ingen dans på rosor"
Sen stänger jag dörren till övervåningen så Pelle inte ska vakna av vårt skramel.