633 tackar för ett "värdigt" slut

Det började så bra.
633 kalvade för tre dagar sedan.
En kvigkalv, vi jublade då hon är en av dom högst bedömnda korna i hela ladugården.
Förra året fick vi exteriör diplom.
Som jag sa hon fick en kvigkalv, vi jublade.
Sen gick hon inte upp mer.
Vi trodde hon fått kalkbrist och gav henne kalk direkt i blodet.
En flaska, två flaskor, tre och fyra flaskor.
I vanliga fall räcker det med en flaska, i vissa fall behövs det två.
Men
Hon låg fortfarande kvar, svettades, vred sig utav smärta
Vi satte sele på henne, lyfte henne, gav henne smärtstillande.
Klappade henne, skrek att hon måste "FÖRSÖKA!!!" kämpa.
Men hon låg kvar utan att så mycke som ett försök till att lyfta huvudet.

När jag satte mig i bilen på väg hem från jobbet låg 633 kvar.
I väntan på att veterinären skulle komma och skjuta henne.
När jag lämnade henne i boxen med en sista klapp på mulen låg hon så stilla.
Försökte andas så lite som möjligt och inväntade ett "värdigt slut"

Hennes kropp kommer att skickas till obduktion men jag som så många andra bönder har varit med om detta förut.
Alltför många gånger.
Det är så enkelt.
En aliminiumburk, plast eller annat metallföremål hamnar ute i vallen.
Där slår man sedan gräset, hackar den och packar den i korv, balar eller silos.
Det är ingen som märker den sönderhackade burken som tar plats bland ensilaget.
Varken människan elller djuret.
Därefter hamnar föremålet i magen.
Ibland kapslas det in och brister först vid hårt tryck som i detta fall kalvning
Ibland skär det upp magen direkt.

Korna plågas utav svåra inre blödningar.
Själv kan jag bara stå brevid.
Kämpa i  hopp om att det ska vara något annat.

Som sagt det har hänt förut och det här lär inte vara sista gången jag känner livet rinna ur mina händer.