För er vill jag berätta

För er vill jag berätta.
Den gången då jag var med och red Lucia tåg. Tino tror jag hästen hette, eller ja häst det var en envis liten shettis. Du vet en sån där som aldrig vill gå framåt och lyckas alltid på nått sätt vända sig om och bita en i rumpan, en så häst var det. Men med mina tio vårar kände jag mig jättestolt men pappa fick ställa upp och slå oss följe, ifall jag skulle hamna på backen.
Jag hade i uppdrag att vara tomte, vilket passade utmärkt för hemma på vinden visste jag att det hängde en jättefin päls, som pappa använt på maskerad.
Väl på Lucia tåget gick allt som smort, jag hade så där ont i smilgroparna ni vet som man får när man måste gå och le hela tiden.Vi red från hus till hus och sjöng så lungorna nästan brast, men nog så glada var dom gamla tanterna. En gammal tant stannade oss och berömde mig för min fina utklädnad och den fina pälskappan.
- Tack sa jag den har jag lånat av pappa, han hade den när han var HORA..
Ja vad sa ni nu da...
Som 10 åring hade jag endast sett min pappa bära kappan på en maskerad utklädd till hora, och vad visste jag bättre än att det var ett yrke. Men efter dom orden och en mycket generad pappa, var det i ganska rask takt vi begav oss hem igen....

Nu med årens gång inser jag ibland under min uppväxt hur fel man sett på saker och ting. Eller kanske inte fel, men hur synen på saker och ting förändras då man förstår innebörden. Men vad vet man egentligen när man är 10 år?