En evighetsmaskin

Jag är så trött på det dagliga plockandet.
Det känns som att det är ett evighetsjobb som aldrig tar slut.
Man plockar och plockar tills man gått vilse i sitt eget hus och står med saker i famnen, som man för länge sen glömt bort vart dom hör hemma.
Man vet inte ens vems sakerna är!
Voila en ljusstake från74 hur kom den hit?
Känslan över att skjuta bort föremålen framför sig så att man ska slippa se dom.
Man förflyttar bara prylarna från rum till rum i stället för att rensa upp, slänga ut eller stuva undan skiten.
Tillslut har jag pressat ner allt i garderoben eller skjutit in det under sängen.
I hopp om vadå??
Att jag aldrig mer ska behöva öppna garderoben och byta kläder.
Eller att den som dammsuger ska missa platsen under sängen....