En olycka händer så lätt

Jag står i köket och försöker att slänga ihop en kålpudding lite snabbt.
Rasmus vill ha mat
"Jaja jag kommer, snart klart"
Jag vill bara bli färdig och slänga in plåten i ugnen.
I bakgrunden hör jag Wilda ut i hallen
"Men Joppe vill du gå ut??"
Sen tar det två minuter och nu hör jag grannen i hallen
"Hallå hunden rymde!"
Jag springer ut i strumplästen vrålar ut i tomma intet
"JOPPE HIT"
Men försent, tackar grannen springer in, ställer en enkel fråga
"Wilda öppnade du dörren??"

"JA, Joppe ville ju det"
Rasmus skriker han stod ju på tur
Kålpuddingen åker in i ugnen
Rasmus får mat
Ytterkläderna åker på
Bilen rusar iväg mot skogen dit jakthunden brukar dra sig en lov när andan faller på.

Väl framme vid springslingan åker rutan ner mamman vrålar
"JOPPE HIT!!!"
Under tiden blir jag positivt påhejad av min treåring.
"Mamma bra vad duktig du är ropa igen"
Jag vrålar
Wilda peppar
"Heja,heja bra mamma"
Efter en stund blir det tyst
"Mamma vi får nog aldrig mer se Joppe"

Näe om det ändå vore så väl...

Jag tittar upp i backspegeln och ser en brun liten jakthund komma emot mig.
Går ut öppnar bagagen och möts av en supernöjd hund som i all hast hade glömt att ta på sig vintertäcket när han rymde.
Han tyckte nog att det var på tiden att vi mötte upp honom så han slapp och frysa.

Vi åker hem och börjar skala potatis.
Snart kommer pappan hem
Snart ska vi sitta vid middagsbordet, prata om dagen och även om jag skulle vilja undanhålla viss information.
Säga att det varit jättelugnt och skönt så inser jag att min treåring är som vilka barn som helst.

Ljuger aldrig