Hans och Hennes

Hon:
Var alltid nöjd med livet så länge hon slapp sova.
Det var bara att lägga henne på en filt på golvet, sätta henne i babysittern eller någon annanstans där hon kunde utforska livet.
Sprattla med benen och prata med hundarna

Så nöjd, så nöjd tills hon kunde lukta sig till att det var läggdags.
Hon avskydde att sova
Trots alla turer i vagnen, alla nätter vi vankade av och an, fram och tillbaka.
Det enda säkra kortet var att sätta henne i bilen och köra en sväng, då visste jag att hon kunde slumra till 30-40 min
Min lilla duracellkanin som än idag inte kan se sig mätt på världen.

Han:
Är nöjd så länge han får sitta i ett knä och blir servad mat varannan timme.
Typ dygnet runt.
Skulle han mot förmodan "försova" sig en halvtimme-timme så är det skrik och panik för att mat och sovklockan inte ringde!
Han sover desto mer än HON och känner nog att världen bortom hans synfält är alltför stor och skrämmande.
Man tar för vana att sätta barnet i babysittern för att kunna ränna runt med diverse disk, tvätt, treåring som måste gå på toan.
Och jag blir lika förvånad varje gång jag hör ett dödsvrål utifrån köket och där sitter HAN i ren panik och tror att han blivit övergiven.
Den mjuka lilla gödgrisen som inte tål att mamma hämtar posten.

Den fantastiska genetiken som aldrig sluta att förvåna en