Den förbryllande genusmamman

I vanlig ordning bryter handsvetten, pattsvetten och armsvetten ut då man står i hallen och försöker stressa på sin treåring.
Hon som är i sitt esse av "Jag ska bara"
Mamman står och stampar "Skynda dig annars kommer vi försent till förskolan"
"Kom igen nu är alla barnen där, snart är det samling"

"Jaja jag kommer" ropar treåringen sen försvinner hon iväg och i förbifarten ropar hon för femtielfte gången.
"Jag ska bara"
Rasmus har skrikit sig röd i ansiktet sen han blev fastsatt i bilstolen.

"Wilda KOM NU!!"
Efter mycke tjat och förmaning så springer hon ut genom dörren.
Mamman springer efter och tar den rosa filten och slänger över lillebror.
Sen är vi påväg.

Anländer med andan i halsen och i lagom tid till samlingen.
Barnen samlas runt den Wildas lillebror och en av tjejerna rynkar på pannan och tittar på mig.
"Men HAN har ju en ROSA filt"
Jag ser hur hjärnkontoret jobbar för fullt i treåringens huvud.
Hur är detta möjligt att en pojke har en ROSA filt.
"Ja han ville väl ha den" svarar den ömma modern och vinkar hej då åt gruppen.

Väl hemma inser jag att något så oväsentligt som en rosa filt har förbryllat en treårings prinsessdrömmar.
Vad flickor och pojkar ska eller inte ska ha.
Så nu får Rasmus ha den rosa filten på sig varje dag till förskolan, för att mamman är så trött på genusfällorna som vi föröver på våra barn.