När allt är Pelles fel

Som till exempel.

Då man befinner sig på stan, eller på någon annan offentlig plats.
Man inser att Wilda just avslutat nr2 och måste byta blöja.
In med barnet på toaletten, som oftast inte har skötbord, öppnar skötväskan och inser att det inte ligger några blöjor i.
"Va fan Pelle har DU inte packat ner blöjor??"
Inte för att det är hans ansvarsområde men just i denna situation så tror jag att det blev det.
Jag är ju mamma...
Det skulle ju aldrig gå för sig, att jag skulle glömma.

Eller då jag ska ha folk på besök.
Jag talar om att det går så bra Wilda kan stanna hemma, fast jag mellan radera menar att HAN  ska ta med sig både barnet och hundarna.
Hur svårt kan det vara, efter 9 år.
Då blir det helt plötsligt Pelles fel när Wilda freakar ur, drar dom andra ungarna i håret och ropar "AKTA, näe, akta"
Så den smått nervösa mamman ringer den icke onte anande fadern...
"Vart är du?"
"När kommer du hem?(Nu, genast helst för tio minuter sen)

Eller då...

Joppe alias Svartenbrandt tar ett hoppsasteg över staketet och rymmer mitt framför ögonen.
Då jag svär, springer efter trycker upp grinden med en kraftig smäll, får med mig både handtaget och en del träinredning.
Som Pelle sen ser när han kommer hem och undrar "Va fan som har hänt"
Då är det såklart hans fel.
Det var ju hans hund som rymde( i dessa lägen är det alltid hans hund)

Min hund gör inte sånt (han käkade ju bara upp två kilo kycklingfile en gång)