Skadeglädjen

Vi är på Ikea.
Maken, Wilda och jag.
Wilda är i sitt esse, hon springer så fort dom små benen bär, hon hejjar på ALLA hon möter
"HEJ,ej"
Hon snubblar på dom korta benen, stupar rätt ner i backen och kravlar runt.
"Upp  igen"
"OJ, upp igen"
Vi äter middag, Wilda dippar pommes i köttfärsåsen, välter ut mjölken och doppar armen i tallriken.
Hon släpps ner ganska fort så mamman och pappan får dricka kaffe ifred.
Ta några djupa andetag.
Ikea Family thats the shit.

Vi köper flyttkartonger, ler och skrattar åt Wilda som flörtar med kassören.
Nu är det utgången som gäller.
Vi passerar skjutdörrarna.
Just i detta ögonblick inser Wilda att vi är påväg mot parkeringen, där bilen står, som ska ta oss hem.
Hon gör en snabb U-sväng och  rusar in igen.

Jag rusar efter.

Pelle står och väntar vid bilen.
På parkeringen kommer en mamma högröd i ansiktet, med en unge hängades under armen.
Barnet panikskriker, sparkar med fötter och armar så skorna flyger all världens, sliter sitt hår.
Den ömma modern svär, ler mot förbipasserande och försöker med nöd och näppe plocka upp diverse artiklar som hamnat på backen.
Väl framme vid bilen möts hon av sin man med ett skadeglatt leende.
"Är det de här du tänkte dig då du tjatade om barn?"