Minstingen vaknade efter fem imorse.
Ögonen gick i kors men, men tänkte den ömma modern det finns tid att ta igen sig, bara den Wilda kommer till förskolan.
Tog mig igenom morgonen med en överdos av kaffe.
Körde en treåring till förskolan som nu återigen INTE ska ha några strumpor på sig.
Körde hem lastade in Rasmus i vagnen och rastade hundarna.
Väl hemma ringer telefonen.
Från Wildas dagis.
Hon hade snubblat och trillat med pannan rätt på en sten.
Underbart sa mamman som fick hämta och köra raka vägen till vårdcentralen och lappa ihop ett barn.
Den Wilda var mest uppgiven över att hon var tvungen att åka hem igen och inte till förskolan!
Jag fick muta med popcorn och saft.
Sen dess har jag mer eller mindre väntat på att jag ska få gå och ta den där powernapen som jag längtat efter.
Jag har även insett att det kommer inte inträffa.
Det är ju en dag imorgon också
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar