Den förlorade mandommen

Nu ligger han på sin bädd och tycker synd om sig själv.
Jag talar förstås om vår nykastrerade hund.
Han går runt med en tratt och gnyr, om det handlar om smärta eller den förlorade mandomen är svårt att säga.
Själv så hoppas vi på friska hundar nu en tid framöver.
Det var dock en syn för ögat då mamman klev in på Djursjukhuset med en överspeedad hund i kopplet, en lika pigg treåring och en åttamånaders på höften som gjorde sitt allra yttersta med att välta ner allt inom räckhåll.
Djursjukvårdaren frågade om hon skulle hålla hunden medans jag fyllde i massa uppgifter.
Ja sa ja tack.
Hon tyckte jag verkade ha nog att tänka på.
Då sa jag att jag har även en valp i bilen om hon ville låna den med under dagen.

Det ville hon INTE.
Men tack vare hjälpsam personal och nått sånär välskötta barn så tog vi oss igenom dagen med bravur.