Att ta det stora klivet ut i tomma luften var en omöjlighet.
Den Wilda stannade upp varje gång och ropade "Ta emot!!"
Sen kom sommaruppehållet.
Och nu nånstans på vägen hade tvååringen upptäckt modet.
Nu var det en omöjlighet att ens hålla handen.
Det var "KAN SJÄLV" som gällde.
Sen tog hon bara klivet upp på plinten och rusade ut med ett glädjetjut
Ibland är det tiden det enda som behövs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar