När den Wilda och jag är hemma själva.
Hela långa dagen, går vi varandra på nerverna.
Vi tjafsar och fräser åt varandra och man bara längtar tills mannen ska komma hem, så han kan ta ÖVER!
Det där ständiga dåliga samvetet över att inte orka med och räcka till gnager i en.
Sen kommer den Wilda ut från sitt rum efter att grejat lite, vänt upp och ner på varenda låda.
Men vem orkar bry sig
Hon kommer fram till mig och klappar mig lätt på kinden.
"Du är snäll mamma"
Sen fortsätter hon vidare och doppar sitt gosedjur i hundarnas vattenskål.
För att den var smutsig.
Å just då och där så kan det kvitta.
För jag fick min bekräftelse gånger tusen.
Då jag inser att hon kanske inte kommer få så stora me´n utav våra bråk.
Det kanske hör till att vara lite mänsklig ibland.
Att tappa tålamodet och humöret
För oss båda
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar