Det känns som att vi alltid försöker ruta in vårat liv.
Schemalägga våran tid och strukturera upp så att vi kan hinna med så mycket som möjligt.
Har vi byggt in oss, hamnat i byggfällan?
För oavsett om vi avlägger tid för att äta,sova,skita,ligga,träna,"bara vara" så spelar det ingen roll.
Det bli aldrig som planerat.
Vi vet så lite vad som döljer sig bakom nästa hörn.
Det finns perioder då jag älskar livet, i sin renaste form.
Det finns dagar som jag aldrig vill ska ta slut.
När barnen leker i trädgården en ljummen sommarkväll, middagen är avslutad och man sitter med en kaffekopp i handen.¨
Varje gång man går längs stranden och stannar till blickar ut över vattnet och drar in den salta havsluften långt ner i lungorna.
Dom tidiga mornarna när jag hämtar in korna från betet.
Hur den blöta morgodaggen lägger sig runt mina ben så jag får gåshud längs hela kroppen.
Solens första strålar värmen min rygg och kossorna sträcker ut sig innan dom vandrar vägen ner till mjölkningen.
Under nattens mörka timmar när alla sover i en och samma säng.
Hur mina barn tar små snusande andetag och ligger tätt intill varandra för att få värme och trygghet.
Det är nu som tiden stannar ett slag.
Det är dessa minnen, miljöer och lukter som jag alltid bär med mig.
Som måste få tränga sig fram då man vandrar i mörkret.
Det kommer perioder i livet då man gör allt för att hålla sig över ytan.
Man måste trampa vatten för att överleva.
Men på vägens gång får man aldrig glömma att "känna livet i sig"
Som Madicken säger
