Det krävs så lite

Här sitter jag i soffan efter ännu en natt med få timmars sömn, känner mig som ett utsketet plommon. Gränsen för att få ett psykbryt är hårfin och jag längtar bara bort,far,far away
Då kommer hon min Wilda på stappliga små steg tar hon sig fram till soffan drar sig upp och kryper fram till mig. Hon gosar ner sig i mitt knä och ger mig en blöt jättepuss
"Wilda älskar du mamma"

"Näe"

"Lite kanske???"

"Mm"

Det är i sådana stunder man glömmer alla nätter som passerat.
Man undrar varför man är ens har klagat och på vem eller vad!
Klart som fan att man ska ha en till(i sinom tid,när mannen mjuknat,när solen skiner,)