3/12 2010 03:52

Nu ligger jag här på operationsbordet
Uppsprättad, utmärglad med endast ett grönt skynke som skiljer mig och läkaren åt.
Pelle blundar, han lägger sin panna mot min och håller mig hårt i handen,min älskade Pelle. Jag vill bara ta han i min famn men här ligger jag fastspänd. Jag säger att det kommer gå bra att det kommer ordna sig men hela tiden flyger tankarna i mitt huvud. Hur fan kan jag veta att det kommer bli bra???
Det vet jag inte men jag orkar inte bry mig, för jag är så trött.
Det enda som existerar i mitt huvud är sömn, en endaste timmes sömn det är allt jag begär.
Efter att kämpat i snart två dygn, efter att inte fått behålla det minsta glas saftsoppa under 44 timmar så orkar jag helt enkelt inte bry mig.

Efter mycke om och men har hon äntligen kommit ut, eller rättare sagt har dom slitit ut henne, hon satt fastkilad i mitt bäcken. Sköterskan tar henne och springer iväg, det där skriket som alltid brukar infinna sig verkar aldrig komma. Läkaren försvinner,barnmorskan försvinner, Pelle försvinner men innan dom går hinner jag uppfatta ett argt gällt skrik.
Kvar i salen blev jag
På andra sidan skynket hör jag hur dom spolar ur mig och häftar ihop mig
klick,klick
Klick,klick
Precis som en häftapparat
Operationsmössan har åkt ner för mina ögon, den ligger där och irriterar mig. Återigen känner jag hur illamåendet sköljer över mig jag måste spy, SPY jag vänder ut och in på mig själv av det lilla som är kvar.
Det smakar saltvatten

Nu ska jag alltså vara färdig lappad och lagad som det heter.
Narkosläkaren och en sköterska kör ut mig till uppvaket, för ovanlighetens skull så spyr jag, kroppen har hamnat i chocktillstånd. Jag fryser, jag skakar så tänderna skallrar trots värmefiltarna. Narkosläkaren klappar mig över kinden Kära vän vad har du fått gå igenom säger han sen ger han mig en STOR dos smärtstillande och en stor påse med dunderdropp.
Sen blir allt svart

En timme senare vaknar jag upp.
I korridoren ser jag Pelle, min Pelle i dom blåa operationskläderna brevid går barnmorskan med mitt barn i famnen. Jag kan knappt bärga mig, jag vill springa fram och slita henne till mig. När jag väl får henne i famnen tittar jag på den lilla varelsen som ligger där skitarg, jag andas ut och tänker.
Vilken jävla tur, hon var ju rätt så söt ändån
Sen tittar jag upp på Pelle och känner att jag snart går sönder, om du lämnar mig då dör jag så känns det.

Men som vi alla säger "Ut kommer dom tillslut"