Arvet känns om möjligt väldigt långt bort

Wilda och jag sitter i badkaret.
Hon leker med sina flaskor och häller vatten från den ena till den andra, om och om igen.
Själv njuter jag mest över tystnaden som uppstår under hennes fulla koncentration.
Hon stannar i leken och tittar upp på mig.
Hennes ögon fastnar i brösthöjd sen utbrister hon med sin gälla stämma.
"WOW mamma vad långa dom är!"
Jag känner just i detta nu att hennes arv som ska överlämnas någon gång i framtiden starkt har blivit indraget.
Sen fortsätter hon med sina pytsar och tillägger.
"Men vet du såna vill jag också ha"
Jag fnissar lite för mig själv för Belive me Wilda om några år så kan jag med all säkerhet garantera att du INTE vill att tyngdlagen ska komma och ta över dom innan så toppiga jungfrubrösten.