Du vet väl om att du är värdelös??

Det är lite så det har kännts dom senaste två åren.
Då man skulle inträda rollen som småbarnsförälder.
Då man helt plötsligt stod med ett barn som aldrig sov vare sig på nätterna eller dagarna.
Som inte växte
Som förmodligen har haft väldigt ont i magen
Som alltid kräktes
Som visade sig vara en allergi/överkänslighet mot mjölkprotein.

Alla dessa timmar jag lagt på att köra Wilda i vagnen fram och tillbaka, upp och ner, vippat och vaggat.
För det var ju det folk sa
"Barn sover alltid i vagnen"
Eller
"Det handlar om att få in rutiner"
Då sover tydligen barn också
Eller alla gånger som folk frågat om jag ammat mitt barn
"ja" det gjorde jag eftersom hon vägrade något annat.
Därefter kom alltid följdfrågan
"Har du verkligen mjölk så det räcker??"
Jag önskar att jag hade stått på mig sagt att
"Nej jag svälter mitt barn vad fan tror du!"
Men i stället sa jag bara lite vänlígt att "det hoppas jag det har dom sagt på bvc"
Men man säger inte ifrån man nickar och bocker tills huvudet går av sen går man in på toan skriker i en handuk.
Torkar tårarna och går ut, redo att möta världen.


Nu har det alltså gått 6 veckor på den nya kosten och vi sover som aldrig förr.
Det ihållande känslan som en dålig, orutinerad förälder börjar suddas ut och istället ersättas med ett gigantiskt dåligt samvete.
VARFÖR gjorde vi inte detta förens nu
Varför lät jag det gå så långt
Varför....