Öronbarn

Visst är det nu så att vi har ett öronbarn i familjen.
Å det är inte den Wilda.
Utan
Hennes 26 åriga mamma.
Hon eller dvs jag som sov med vitlök i örat inatt för att "dra ut skiten"
För jag orkar inte gå igenom en ordentling öroninflammation en gång till.
Jag orkar inte ligga vaken med ett sprängande huvud, slå det i kaklet och vänta på att trumhinnan ska brista EN gång till.
Känna lättnaden och det varma varet som rinner ner längs käkbenet.
Sen inte höra mer på veckor.
Jag har gjort det så många gånger .

Sen barnsben har jag och min pappa har suttit uppe så många nätter och kollat på James bond eller Saltkråkan.
Jag har spenderat så många timmar på akuten.
Opererat in rör i öronen.
Badat med specialgjutna öronproppar och badmössa i flera ÅR.
Suttit längst fram i klassrummet för att höra fröken och lika fan satt jag mest.
-Va, va, vaVA sa du.

Så tillslut slutade jag fråga och lärde mig läsa på läpparna i stället.
Barn har så lätt för att anpassa sig.
Det gick kanon tills mamma undrade varför teven stod på högsta volym, å  jag satt en meter ifrån.
Annars hörde jag inte vad dom sa.

Men peppar, peppar kanske gjorde vitlöken susen.
Idag känns det mer som om nån stoppat in fetvadd i öronen.
Kanske att det läker och förkylningen passerar

Hoppas,hoppas,hoppas